Karin jobbar på en psykiatrisk BUP-mottagning. Karins team fokuserar på att behandla barn- och ungdomar med OCD.
Karin och hennes kollegor diskuterar varför det blir så här. En hypotes är att deras patienter är så komplexa att den standardiserade behandlingen de använder därför inte fungerar särskilt bra.
En annan hypotes är att teamet egentligen inte ger behandlingen i den dos de egentligen borde. Teamet bestämmer sig för att undersöka detta. De skapar ett standardiserat formulär och de går igenom i hur hög utsträckning de faktiskt följer behandlingsmanualen de använder.
Resultaten är intressanta. Även om både Karin och hennes kollegor är duktiga på att ge behandlingen så ger de den inte alls i den utsträckning de borde ge den. Teamet kommer fram till att 1) de behöver sätta av längre sessioner med sina patienter där de faktiskt ger fulldosinterventioner, 2) de behöver följa upp hemuppgifterna på ett mer tydligt sätt, och 3) de behöver ha vara mer tydliga med när behandlingen startar och slutar med sina patienter.
Karin och hennes kollegor bestämmer sig för att de börjar träffa patienterna i grupp med individuella sessioner mellan gångerna. En innovation i teamet är att de börjar ge varandra korta, kollegiala handledningar där kollegorna löpande stämmer av och coachar varandra att faktiskt ge fulldosbehandling. De ser till att följa en checklista att de faktiskt ger fulldosbehandling.
Resultatet blev intressant. De fick helt plötsligt mycket bättre effekter än sina historiska resultat. Fler patienter blev avsevärt bättre och kunde avslutas tidigare. På så vis kommer Karin och hennes team fram till att de har faktiskt sparat in på resursanvändningen. Även om de satt av mer tid i under behandlingens gång till längre sessioner och sin kollegiala handledning så har den totala resursanvändningen minskat på mottagningen genom denna innovation.
En annan intressant faktor är att både Karin och hennes kollegor upplevde helt plötsligt sig själva som mindre stressade och kände sig överlag som mer kompetenta psykologer. Det verkar som att kompishandledningen gett teamet mer stöd i vardagen och skapat trygghet i gruppen.
En viktig lärdom för Karin och hennes behandlingsteam var att syftet med att mäta sina behandlingsresultat inte handlar om att mäta hur bra psykolog man är. Syftet är istället att mäta effekter för att kunna hitta förbättringsutrymme och hjälpa varandra att bli mer skickliga kliniska psykologer. Detta kommer patienterna till stor gagn.
